ATT INTE VETA

Skrämmande och jobbigt är det faktiskt. Redan sent i höstas ställde jag in kompassen på mer tid för eget måleri och nu när jag har fått det känns det lite märkligt. Eftersom måleriet är det bästa jag vet och min stora passion är det som att vara ledig. Jag har kurser och skapande skola inbokat och jobb med galleriet men ändå är det många tankar som snurrar i huvudet som jag behöver brottas med………..Jag gör ju ingen nytta! Men så här kan jag ju inte hålla på! Jag får nog skaffa mig ett riktigt jobb! Vem tror jag att jag är! Hur ska detta sluta? Kommer jag ens överleva ekonomiskt? Är jag verkligen värd detta?

Så pågår min dialog just nu, fram och tillbaka, jag resonerar med mig själv och försöker programmera om tankarna, det går men det är svårt. Att vara självkritisk och hård mot sig själv är väldigt lätt, till min bästa vän skulle jag mjukt säga – men det är ju det du vill och nu har du fått som du önskade, klart du kan måla, njut av friheten! Till mig själv säger jag det också men det tar tid att tro på och det krävs många övertalningar.

Detta påminner mig om tavlan som är igång för tillfället, liknande känslor – att inte veta.

Det är en större målning som jag började på i somras på Öland, älskar färgerna så den har fått vila sedan dess. Jag har haft den stående där jag kunnat se den varje dag och det är många olika djur som finns i den, men hela tiden har jag starkt känt en påfågel. Hur den skulle ta plats har jag inte vetat fram till häromdagen, då äntligen såg jag den och kunde börja lite försiktigt. Tog en vit griffelkrita och började med alla konturer, det kändes väldigt bra och euforin började rusa i kroppen. Sedan blev det dags att börja måla, kom på att jag skulle använda akrylpenna istället för pensel och där var det stopp. Jag blev rädd för att fortsätta, livrädd att förstöra den vackra praktfulla påfågeln, rädd för att inte veta hur fortsättningen blir, hur ska jag lösa problemet och få ihop hela målningen med kroppen, fjädrarna, ögat, bakgrunden osv.

Det är läskigt, för denna gången är det värre än värst, men jag tar det varsamt, steg för steg, jag vet inte hur jag ska få ihop allt men jag får ta en sak i taget, vänta in impulsen, vet jag inte stannar jag och väntar på nästa impuls. Processen, denna eviga process, att inte veta, gå på känsla, intuition, tillit, tålamod, en stor utmaning för mig, hjälp!

Konsten och livet går hand i hand!