MELLANRUM

Det var länge sedan en målning blev klar och jag fick uppleva den euforin det fullkomliga skapar, jag kommer inte ens ihåg när det var senast. Det blir bara en massa duttande hit och dit på olika målningar och nya startas upp utan att göra klart innan, det är så enkelt att ta en ny duk istället för att gå in i avslutet. Jag lovade mig själv sist när jag gjorde en riktig storstädning (läs mer om det här) bland alla oklara målningar att inte påbörja flera tavlor på en gång, eftersom alla slukar energi och vill ha min uppmärksamhet. Men nu har jag hamnat där igen, vissa målningar behöver stå till sig det är jag fullt medveten om men när det blir såhär är det inte alls kul. Jag har igång två kvinnoansikten men det är tvärstopp för det är jättesvårt att måla deras näsor, det går bara inte! Sedan har jag målat över en av mina stora elefanttavlor så den är ingenting förutom rosa. Plus att jag har igång två stora till och därutöver fem mindre………..

På lördag åker jag till ljuvliga Svibo på södra Öland för att måla i två veckor, det ska bli så skönt att bara måla och vara i min lilla bubbla. Jag brukar inte vilja ha med mig några påbörjade målningar hemifrån eftersom jag alltid vill börja från noll på helt vita orörda dukar för att verkligen fånga nuet och atmosfären där. Men nu känns det kluvet att sätta igång ännu fler när jag redan har så många påbörjade här hemma, vet faktiskt inte hur jag ska göra. Tur att det är några dagar kvar.

Att gå in i avslustsprocessen kan vara jobbigt för det finns liksom ingen återvändo och nu är det motigt. Den kreativa processen är frustrerande, det är inte bara underbart och roligt att måla – allt ingår i måleriet, hela känslopaletten. Men det finns inget bättre än när en målning når sin fullbordan och den förälskelse som sprider ett rus i kroppen. Det är den upplevelsen som jag längtar efter så oerhört mycket, att känna harmonin och helheten där jag möter mig själv och får all energi tillbaka. Ååå vad jag saknar det!

Jag befinner mig definitivt i ett mellanrum och det enda är att acceptera läget, även om det är svårt och trist. Det känns som att stå på samma ställe och trampa. Jag vet att det går över och att det är en del i processen, så det är väl det jag får göra – stå still och vänta tills det är dags att gå vidare.